Igår blev det för första gången inget inlägg här på sidan. Min pappa somnade in och lämnade oss och plötsligt var allt annat oviktigt. 
Det var ingen chock efter en längre tids sjukdom, men så sorgligt det blir och det träffar en rätt i hjärtat även om man är beredd. 
Jag och hundarna tog en promenad i skogen sent igår kväll när midnatt närmade sig och det var så tyst och fridfullt där, en fin stund av reflektion.
Pappa har ju funnit med oss hela livet så klart och eftersom alla i famlijen har låtit hästarna spela huvudrollen i våra liv så har det inneburit väldigt mycket tid tillsammans.
När jag och min syster Lotta tävlade dressyr på ponny så skjutsade pappa runt oss överallt i mer eller mindre hela Sverige nästan varenda helg, alltid ställde han upp.
Vi hade ju Stockholms Ridhus i många år och där är jag i stort sett uppfödd. Pappa tyckte inte det gjorde så mycket om vi skolkade från skolan ibland, "ni lär er mer i stallet i alla fall" sa han lite skämtsamt men med allvar i botten, hästarna var det viktigaste.
När vår galoppverksamhet sedan växte så började jag intressera mig mer för galoppen och började så småningom jobba med galopphästarna och då blev det ännu mer tid tillsammans. Efter ett antal år så tog jag över tränarrörelsen men pappa fanns kvar i bakgrunden och var engagerad, han var t ex alltid på plats på tävlingarna och ofta även på morgonträningen.
Svårt att hitta någon som var vänligare och snällare än han, ställde alltid upp så mycket han kunde för precis alla faktiskt.
För oss har det varit en stor sorg länge eftersom han varit sjuk ett bra tag och när jag träffade honom i helgen så var det som att han visste att tiden höll på att rinna ut och det kändes verkligen som ett farväl då vilket var enormt jobbigt men samtidigt en sorts frid, jag kände att han var klar med livet och nöjd med det.
Nu hoppas och tror jag att han vakar över oss och finns med oss fast på ett annat sätt framöver.
Tack för allt pappa, saknar dig så!